För precis en vecka sedan hade jag ett möte med en imponerande tjej på stan’. Jag kallar henne för en sann vardagshjälte för det är precis vad hon är. Dessutom med en sådan styrka och ett sådant mod som hjälper henne att leva ett drägligt och bra liv trots allt. Hon har bestämt sig. Främst för sin egen skull, men såklart också för det liv hon valt att välkomna till sinvardag och till sitt  liv. En fin liten grabb som förtjänar en mamma i ett gott skick ❤️    Jag bad Emelie att skriva några rader och jag har läst detta många, många gånger nu. Vilken  kraft och vilket mod.  Det handlar om att våga prata om jobbiga och obekväma saker som inträffar i livet. 

Hej!

Jag har fått äran att skriva ett inlägg på bubblans blogg.

Jag träffade denna glädjespridare och lyckobomb till människa redan som liten genom något som jag verkligen brinner för och det är dans. Dans och show ger och är för mig lycka, ren lycka ända in i själen och där har jag alltid fått kraft.

Ni undrar säkert vem jag är och dit kommer jag nu. Mitt namn är Emelie Henriksson, 22 år och lever familjeliv med min sambo och son. Livet har sina prövningar, vägen är inte alltid rak på livets väg. Vissa drabbas dock mer än andra av motgångar och jag ser mig själv som en av dem och jag ska försöka skriva så kort som möjligt om min historia.

Som 9åring drabbades min mamma av cancer & det var inte alls säkert att hon skulle klara sig. Hon är ett mirakel. Att jag som ett litet barn få växa upp med oron kring att sin mamma ska försvinna bildade för mig en stor klump i hela kroppen. Jag kunde inte äta och jag pratade inte om det. Inte ens vården pratade med mig om detta. Men jag såg, jag förstod hur otroligt sjuk min mamma var och i familjen pratade vi om det eller mina föräldrar prata om det. All oro och rädsla fick jag gå omkring med helt själv i mitt huvud och det gjorde jag. Detta levde jag i som barn, genom tonåren och fram till gymnasieålder. Min mamma är nu friskförklarad från sin cancer och det är ett mirakel, så sjuk som hon var så skulle hon inte ha överlevt. Tyvärr har hon fortfarande hjärtproblem som följd efter allt detta men hon mår bra och det viktigaste av allt, hon lever.

Mer om mig själv. När jag var 14 år fick jag för första gången sån kraftig smärta att jag inte kunde stå på benen. Jag trodde helt seriöst att jag skulle sprängas, att jag skulle dö. Hela bäcken ilade av smärta och jag minns den där första gången än idag för jag var på språkresa i England första gången jag fick denna smärta. Sen dess har jag levt med kronisk smärta och perioder med smärttoppar. Jag har åkt in och ut på sjukhus. I åk.8-9 skämtade jag och mina närmsta vänner om att sjukhuset var mitt hem för så ofta var jag inlagd på sjukhuset. Undersökningar på undersökningar, prover och ännu mer prover. Jag klarade i alla fall grundskolan trots detta men mina smärtor blev aldrig bättre och jag fick ändra om mkt i min vardag. Jag kunde på grund av detta inte gå i skolan som vanligt utan fick studera mycket hemifrån och jag som älskar människor, det sociala och det försvann från mig mer och mer på grund av att min ork inte fanns och mina smärtor satt ofta stopp för att kunna göra saker tillsammans med mina vänner. Jag tog mig in på gymnasiet och jag har haft fantastiska vuxna människor i min närhet som stöttat mig i och utanför skolan. Andra året på gymnasiet orkade jag inte mer, mkt frånvaro pga smärtor och med detta så gick jag in i en depression. Jag började då studera på 50% istället för att kunna orka och fokusera på några ämnen i taget istället vilket gjorde att jag nådde mina mål och klarade av studierna just då men jag fick också lära mig att acceptera att jag inte kunde ha topp betyg i alla ämnen eftersom min situation var annorlunda.

 

Våren 2013 mot sommaren så hände det som ingen ska behöva vara med om och som än idag är jobbig att skriva om men jag har lättare nu att prata om det och det gör jag öppet. Jag och en av mina närmsta vänner tog oss ner på stan för att ta en drink. Någon klunk senare så blev allt svart. Allt minne är borta och vi blev inte vid medvetande. Någon hade då spetsat(drogat) våra glas. Denna kväll blev jag våldtagen och min vän bröt foten. Att känna men att inte veta vad som har hänt har varit det värsta. Jag vågade inte ens vända mig till polisen efter detta då jag inte fick fram en enda bild i mitt huvud om vad som hände den kvällen/natten men jag kände. Jag kunde knappt gå och det skavde och jag var otroligt öm. Jag var tyst och låtsades som ingenting kring detta. Jag var inte mig själv på någon vecka, jag kunde inte vara närvarande. Jag blev senare inlagd på sjukhus och där blev detta bekräftat då jag på grund av detta blev väldigt sjuk och jag berättade det lilla jag visste och allt jag kände med en kurator/psykolog på kvinnokliniken i Sundsvall. Jag ringde även min chef då jag nyligen fått en extra anställning på Statoil och berättade att jag inte skulle kunna jobba på ett tag, där och då fick jag ett avsked. Som att inte detta var tillräckligt så blev jag av med den enda glädjen jag hade, mitt jobb. Hela sommaren bestod sedan i samtal med polis och brottsofferjour tills fallet blev nedlagt. Jag blev helt trasig av detta och vänner försvann precis när jag behövde dem som mest. Jag ville inte leva efter detta, det var botten för mig. In och ut på psykjouren och jag ville bara här ifrån. Bort från allt så jag flyttade ner till Stockholm. Jag fick jobb direkt och jag var ärlig med allt Jag berättade min situation både med trauma och mina smärtor och mina kollegor och min chef var förstående och jag blev accepterad trots allt detta. Jag är så tacksam för att jag fick jobba med gänget nere på Statoil Ekerö för jag fick tillbaka mitt liv.

Det var då mitt sätt att hantera detta på för jag var inte redo för att gå i någon terapi eller att prata med någon om allt som jag har gått igenom. Alla runt om mig försökte få mig att gå i terapi, jag gick dit (ibland) men inget jag tog till mig av och jag berättade inte ens sanningen. När jag väl sökte mig till hjälp så hamnade jag mellan stolarna så tillslut gav jag upp men en dag då var jag redo och då kom min vändning, JAG ville ha hjälp och det kom inifrån mig själv och inte från alla andra runt om mig.

Nu är jag tillbaka i Sundsvall och har startat upp föreningen ubuntu för ungdomar och unga vuxna som har en relation till psykisk ohälsa. Gemenskap och samhörighet är otroligt viktigt för att orka med vardagen och med det samhället vi lever i idag med all stress och press som ligger på oss människor. Ingen är ensam i psykisk ohälsa för det finns otroligt många drabbade där ute och trots att det känns som livet inte har någon mening och man är där längst nere på botten så går det att ta sig upp igen. Det vet jag för jag har själv varit där. Än idag arbetar jag med mig själv, med panikångest och har en PTSD diagnos efter detta så ser jag ljuset och när det drar neråt så söker jag hjälp. Våga sök hjälp, du är inte ensam och till er alla andra runt omkring, våga prata om psykisk ohälsa. Våga fråga om självmordstankar och våga prata om självmord för det räddar liv. Att fråga om någon har självmordstankar är aldrig uppmanande utan tvärt om. Det räddar liv. Får ni ett JA till svar så lämna ALDRIG den personen ensam och sök er till professionell hjälp och vård och jag är tacksam att när jag själv var där så hade jag rätt person på plats som hjälpte mig in till den vården jag behövde för mina självmordstankar och handlingar var impulser. Precis som det ofta är.

Jag lever och jag är tacksam, dessutom har jag äran att få vara mamma och det sista jag vill säga till er som läst detta är att var rädd om varandra och ge alla i din närhet en extra lång kram och visa din omtanke och att du finns där bredvid och ge inte upp!

 

Mitt motto är: Livets hemlighet, allt kommer bli bra

Kram / Emelie Henriksson, verksamhetsansvarig för föreningen UBUNTU

 

Länk till st: http://www.st.nu/medelpad/sundsvall/hon-har-gatt-genom-atstorning-trauma-och-depression-nu-hjalper-hon-andra

Föreningens hemsida: http://foreningenubuntu.se/

Föreningens facebook: https://www.facebook.com/foreningenubuntu/