Jaha, så har det hänt igen.
Fick ett mms tidigare idag från dottern.
Skadad fot.
Helgens gymnastikläger avslutades redan under uppvärmningen för hennes del.
Jag fick ett mms med orden:
Visst har du en duktig dotter?!
Ja tack och lov, i gott mod är hon trots omständigheterna.
Jag vet ju hur otroligt laddad hon är när hon ska dra i väg på de här Gävle träningshelgerna.
Min tröst är att jag får vara med henne lite mer nästa vecka. Det får bli rehabträning med sin lilla mamma hela veckan lång:-) .
Nu står jag här vid tågstationen och inväntar.
Måste bara få en liten stund med henne.
Ja fast det är pappavecka.
Sonen är i Solefteå på bortamatch, helst skulle jag bara vilja ha honom här just nu och få krama om honom med.
Vissa stunder kan den här längtan efter barnen bli så otroligt stor.
Det har varit lite familjemys på skolan idag. Alla hade inte familjen med men jag önskade verkligen att jag hade mina ( barn och respektive) med. Tror det är den här känslan av att kunna välja. Att åka själv eller att ta med sin partner som jag saknat så många år när det är familjetillställningar på gång. Jag är konstaterar återigen, jag är för det mesta ensam, även då jag varit i ett förhållande.
Trisst:-(
Min tröst är just nu att jag inväntar min haltande E som nu kommer med tåget!
Man blir mästare på att fånga stunden och det är jag glad för att jag lärt mig 😉
