PRAO…

Tiden bara går. Dag efter dag, månad efter månad, åren bara passerar.
Man lämnar saker och sånt man upplevt bakom sig. Det är inte förrän man senare stöter på liknande händelser som man blir påmind och börjar tänka tillbaka på just liknande episoder som inträffat.
Jag tror verkligen på det här med att saker och ting sker av en bestämd anledning. Iallafall fall för mig och i mitt liv.
Oavsett vad som hänt både jobbiga och roliga grejer är det just utgången av det hela som spelar någon roll.
Att vara ödmjuk, att aldrig ge upp, att fortsätta kämpa för det man står för och att i alla lägen försöka vända det hela till något positivt är viktiga ståndpunkter för mig. Erfarenheter och hur man väljer att agera formar och utvecklar den hela människan vidare.

I förrgår hände det något som fick mig att tänka tillbaka. Min dotter kom hem och frågade om jag hade möjlighet att hjälpa henne att ordna en praktikplats. Hon ville så gärna vara på BodyShop.
Visst, ett första samtal kunde jag gå med på men tror o vet att hon egentligen hade kunnat fixa även det själv utan mammas inblandning.
Jag ringde till Jane som arbetar där och pratade in på hennes telesvarare.
Det tog några dagar innan hon återkopplade med det positiva beskedet att Ebba får vara där en vecka.
Vi pratade en stund om allt. Som vanligt blir jag både ledsen, varm och glad när jag pratar med Jane. En del av mig kommer aldrig någonsin förstå denna styrka som hon besitter. Varje gång jag nämner det svarar hon:
Det som hänt oss kan man och ska man heller inte förbereda sig på. Det ska man heller inte förstå, men hur man sedan välja när det ofattbara händer har betydelse..
Gömma sig och själv dö eller kämpa vidare?

Jag jobbade på Träningsverket då jag fick ett samtal från en av mina väldigt flitiga kunder. Hon frågade om det fanns möjlighet för hennes dotter att göra praktik för en vecka hos mig.
Hon ville så att flickan skulle hitta något roligt att sedan kunna pyssla med på fritiden.
Sagt och gjort. Natalie och tre vänner till henne tillbringade en veckas prao med mig på mitt tränings ställe.
Det gick en tid. Bra precis nio månader efter avslutad praktikvecka kom Natalie tillbaka. Hon hade bestämt sig, hon skulle börja träna på riktigt..
Starten på ett nytt liv för henne.
På två veckor kom hon igång ordentligt.
Det blev sju träningspass men sedan blev det ingenting mer.
Hennes liv fick ett plötsligt och ofrivilligt slut.
Mördad av sin x-pojkvän.
Denna brutala historia fick mig att vilja agera. Jag har alltid velat jobba mot droger och verkat för barn och ungdomars väl.
Ett år senare hade jag min första Framtidsgala.

Hennes mamma ringde alltså det här samtalet angående dotterns praktik. Natalie gick då i nionde klass precis som min dotter nu gör.
Jag är så glad att hon får vara just där och med den fina personen som handledare. Hon är för mig en levande kämpe!

Tänk vad tiden går…men vad gripande minnen formar en och föralltid består!!