Det var egentligen meningen att vi skulle komma hem och tillbaka efter våran sköna paus ifrån hemma miljön för ett par dagar, men jag lyckades förhala min hemkomst med ett par dagar till. Ni som vet, ja ni vet också varför det känns så oerhört befriande och så, så skönt just nu. Det är ett par veckor det har varit påtagligt och lite jobbigt nu igen, men det är ”bara” en vecka kvar sedan kommer det att vända till det bättre igen. Samma lika varje gång. Tre tillfällen per år. Såklart står jag ut med det, jag intalar mig och försöker att anamma det som mitt ”mind set”.
Om det är värt det? Ja, bevisligen så är kärleken så pass stark att det är värt det.
