Jag vet. Det går inte att leva ett liv där en del av planen är att hitta tillfällen att få fly och då gärna en bra bit ifrån sitt hem och hemstad lite nu och då. Det fungerar visst för en stund, men jag vägrar att gå med på att jag för resten av mitt liv ska behöva ha det på det viset. Vem bestämmer det? Jag förvisso, men jag har dessvärre en rätt lång väg kvar till att bli fri. Jag har börjat acceptera det lite bättre. Mitt tillstånd och mitt sätt att vara är långt ifrån mitt normala. Såklart vill jag tillbaka till mig själv och den jag är, men det är inte förrän acceptansen till det ”jag” och det tillståndet som för tillfället definierar mig som ett arbete till en ”återförvandling” kan börja ske.. Det kommer att ta tid och det får ta tid. Det är någonting som jag också lär mig att acceptera. Min terapeut säger att jag nog måste ge det minst 5 år, och ja….jag fattar med tanke på alla tillfällen som påminner mig om mitt tillstånd att det kommer att ta flera år. På vägen dit jobbat jag vidare med acceptans, men inte en acceptans som nöjer sig med vad jag har blivit och vart min PTSD tagit mig, nej en acceptans till vad som gjort att det just blivit så hemskt som det är många gånger. Att fly är som sagt inte ett hållbart och vinnande koncept även om det är bekvämt och så obeskrivligt skönt för stunden. Fast nu när jag måste leva på det viset för att orka och att klara av så är det härligt och fint att få fly tillsammans med min underbara familj. ❤️

Ibland, eller rätt ofta tänker jag faktist på hur oerhört mycket gott det ändå föds ifrån ont. Tänk, det finns egentligen inte någonting som bevisar större gällande vilken omtanke vi faktist fått mellan varandra genom alla åren med stundtals rätt (eller helt) galna händelser. Jag väljer faktist att prata rätt öppet om vad jag varit med om och vad som drabbat mig. Att det i sin tur (eller otur såklart) gett mig en psykisk ohälsa att tampas och att leva med är någonting som jag också är öppen med. PTSD, en psykisk ohälsa som inte så många förstår men alla mina nära och alla de som vill mig väl accepterar. De accepterar alltså den regel som jag satt för överlevnad då jag är hemma. Nämligen att ALLTID höra av sig till mig eller någon annan i min familj för att få koll på om det är OK att komma. Spontana besök är tyvärr inte välkomna hem till oss för tillfället. Jag skriver tyvärr för det är egentligen så långt ifrån mitt normala jag och om det dyker upp någon sådär bara spontant så blir jag så starkt påmind om hur sjuk jag faktist är. Som sagt, det är nog svårt för de som inte lider av någonting sådant att förstå, men jag märker rätt tydligt vilka som accepterar och framförallt respekterar mig och mitt tillstånd just nu. Jag väljer att skriva om det och jag väljer att prata om det öppet för om det då ändå dyker upp människor bara sådär utan förvarning så gör de ju egentligen helt krasst bara bort sig själva. Det visar ju om något vad de går för, att de saknar empati och förståelse eller helt enkelt verkligen vill göra allt så mycket värre. Såklart kan människor glömma, det har jag en stor portion av förståelse för, men man glömmer inte gång efter gång efter gång. Dyker man bara upp hemma hos oss utan förvarning och har gjort det många gånger trots uppmaningar och förklaringar då kan t.o.m., godtrogna och naiva jag förstå att man inte vill annat än att göra ont. De som förstår allra bäst och de som aldrig missar att berätta när de är på ingående är mina alla barn. 11-åringen och 13-åringen är som allra bäst på att smsa eller att ringa. Det säger så oerhört mycket faktist om våran relation. Vi har skapat starka band och vi är oerhört rädda om varandra och det kan inte något spontant besök någonsin ta ifrån oss ❤️

Jag tackar ännu en gång högre makter (eller min mor och far) för att jag blivit rustad med möjligheten att kunna se hur det fina och vackra kan växa ifrån det mörka och det mest onda. Jag är så innerligt tacksam för den starka kärlek som jag på riktigt får känna varje nya dag. Det blir ett bevis tillräckligt och nog att kärlek vinner över hat.