Istället för den planerade promenaden så blev jag tället hemma. Jag kände helt enkelt inte för att bege mig ut i mörkret alldeles själv denna gång och det är väl en insikt som några i min närmaste närhet säkerligen tycker är klok. Det blev en stund för mig själv och med mig själv i soffan medan barnen håller på att somna och min sambo ser slutet av sin kära fotbollsmatch.
Jag har alltid sagt att min styrka är att jag ser saker från den ljusa sidan och att jag mer eller mindre alltid har lösningar på problem. Min förmåga att vända dåligt till någonting bra har blivit ett slags livsmåtto. Fast nu på senare tid (år) har en annan insikt också nått mig. Min inre styrka och trygghet som jag numer känner så mycket starkare och så mycket djupare på ett behagligt vis kommer nog ifrån att jag numer också vågar stanna upp och möta mitt stundtals sårbara jag och inte bara hasta på och vidare med “bra lösningar”. Det finns så många händelser de senare åren som prövat mig på de mest knepiga vis och vissa perioder blir jag tyvärr extra påmind om hur tokigt det varit. Jag är av den anledningen verkligen innerligt tacksam att jag blivit uppfostrad med förmågan att kunna se det positiva i de flesta situationer (hur hade det annars liksom gått), men jag är också tacksam att jag med åren fått förmågan att kunna stanna upp, reflektera och våga känns efter. Jag känner att jag har lärt mig att älska livet, mina nära och mina kära så mycket djupare och så mycket mer.
Var rädda om er själva och varandra ❤️
Livet går liksom inte i repris
