Det är lite ”både och” när minnen sedan några år tillbaka dyker upp. Såklart är det roligt men på samma gång så väcker det tankar om allt det sjuka som vi som familj och jag som person tvingats genomlida. Tänk, denna helg (se bild med text nedan) skulle vara en helg, eller ett dygn ”bara vara” jag och min sambo. En helg för att mysa och ha det bra tillsammans. Ett helt dygn där fokus inte skulle vara på allt stök runt omkring oss slutade ändå med telefonkontakt med polisen. Det tog ett tag under resans gång minns jag, ja ändå till Högakusten sa jag ingenting om vad jag varit med om på stan dagen innan i mitt arbete med Tillsammans på stan. En händelse som även denna blev både traumatisk och på riktigt obehaglig. Inte då direkt när det hände, men när jag återberättade det och då allt liksom kom ikapp. När orden jag själv sa fick en riktig mening och jag också lyssnade på mig själv och vad jag sa kände även jag det obehagliga med det hela. Jag minns hur Robban stannade bilen strax efter Högakusten bron, tog sin telefon och ringde polisen. Utan att säga någonting så lämnade han över luren till mig. Ja, det är verkligen bitter-ljuva minnen men jag är så oerhört tacksam att det är så mycket lugnare nu. Vet inte om jag hade fixat detta liv annars ❤️
