När jag ser detta minne dyka upp så kan jag inte undgå att se hur otroligt mycket med jobb jag lägger ner på alla dessa projekt.
Jag tänker då inte främst på jobbet som är under själva eventet, nej mer på alla oräknade timmar innan och efter. Sådant som inte syns och som jag sällan (faktist nästan aldrig) pratar om. Varför? Jo, för att det är mer som en livstil för mig och har varit så länge jag kan minnas och då blir tiden inte så viktigt faktist. Jag vet rätt säkert varför jag gör allt detta. Jag har inte tänkt så mycket på det genom åren men då jag får den konkreta frågan och när jag tex. sitter tillsammans med samarbetspartner, mina chefer osv. och då de ställer frågan rakt och direkt så har jag ändå börjat funderat lite mer aktivt.
Jag är inte typen av person som bara tänker på mitt och på mina. Om det vore på det viset, hur skulle det då bli för de som inte har någon i sin närmaste närhet? Tredje part blir då oskyldigt drabbade som jag ser det. Det är min absoluta största drivkraft och har alltid varit. Det är jag uppfostrad med hemifrån sedan liten då mina föräldrar alltid funnits för oss barn hemma men också engagerat sig för så många fler.
Att också använda sig av personliga och direkt jobbiga händelser som under flera år härjat på nära mig och min familj blir också min motor. Det blir direkt exempel på att det går att göra bra saker utifrån någonting dåligt. Att mota bort mörkret genom att föra in ljuset.
Jag vet inte vem jag ska tacka för att jag blivit född med denna förmåga, men tacksam är jag då jag faktist får bevisat för mig lite nu och då att jag faktist fungerar på det kraftfulla viset. Även om det ibland blir tunga fall och jag behöver tiden för att få kraften tillbaka så är jag i tanken iaf, framåt och vill tillbaka.
Tack alla mina fina nära som stöttar när det blir tufft. Det hjälper så oerhört mycket då det finns förståelse människor emellan. Ni vet vilka ni är ❤️