Idag gjorde jag någonting som jag faktist inte trodde skulle hända denna sommar heller. Det har ju inte hänt de senaste åren. Knepigt att beskriva känslan i kropp och knopp här och nu, ja så här efteråt. Det var inte tidsmässigt längre tid än en timme, men det känns som om jag sprungit en helmara (fast jag inte riktigt vet hur det känns, har ju aldrig gjort det, men jag kan ju anta att det är rätt kraftlöst direkt efter målgång) Jag tvingade mig själv eller lite finare uttryckt, jag utmanade mig rätt ordentligt. Jag lät inte mitt rädda, skrämda och ”kufiga jag” bestämma denna gång. Jag hängde alltså med min familj till badplatsen idag. Tänk, uppsökte alltså frivilligt och helt privat.

Bra jobbat Annelie Bubblan Nordin! Denna bild ska jag spara som inspiration och en framtida och fortsatt bra målbild.

Ps. Detta inlägg har tydligen inte publicerats få det skulle, men någon vecka senare gör ju inte så mycket, för bättre sent än aldrig Ds.