Eftermiddagen på stan var bland de tuffare mentalt denna dag. Jag var helt tagen då jag kom hem och samlade ihop mig och mina alla intryck. Vårt fokus med projektet Tillsammans på stan är förebyggande och att finnas som trygga vuxna för våra barn och unga. Fast det vore ju omänskligt att skärma av övriga intryck och de dagar då de unga lyser med sin frånvaro på stan’ så ser man desto mer av annat.
Finns man på stan under i snitt två eftermiddagar per vecka så får man automatiskt också relationer med de flesta som hänger där ofta men kanske inte i samma syfte som just mig. Det är bedrövligt och det är hemskt hur det stundtals ser ut. Idag blev det som sagt extra påtagligt och jag ägnade många samtal med personer som kanske inte precis befinner sig i tillståndet som den bästa versionen av sig själv. Det finns särskilt en ung kvinna som sätter hela mig och mitt hjärta i både sorg och smärta. En så fin person till det yttre men som snart kommer att vara en skugga av sig själv om hon fortsätter att leva på det självdestruktiva vis som hon gör
😢
Vi kramas ALLTID då vi ses men den här totala maktlösheten som infinner sig i hela mig gör så ont. Det är verkligen jobbigt att se på någonting som man inte riktigt kan påverka. Det är någonting som jag har enormt jobbigt med att hantera har jag märkt. Samtidigt påminner denna missär mig också om hur viktigt det är det arbete som jag så hårt verkar för då det gäller våra barn och unga. Vi kan inte slösa tillräckligt med kärlek för att stärka dem i tron på sig själva.
 
Livet är så sjukt orättvist och jag tror det är viktigt att stanna upp, fundera och att reflektera då man upplever jobbigare saker. Det hjälper på något vis mig att aldrig sluta tro på att jag kan hjälpa till och att fortsätta att verka för en finare och bättre värld. Jag skulle bara vilja ha förmågan att kunna göra såååå mycket mer och för fler
😥
#tuffdagpåstan
#tillsammanspåstan