För att man inte pratar om saker och aldrig ens rör ämnet eller tvärt om , attackerar och pratar ner, hittar på egna storys som blir någonting som är så långt ifrån sanningen och den verklighet som det bara går att komma betyder det inte att de som drabbats någonsin glömt eller ännu mindre stryker ett sträck över det hela som varit genom åren. Det blir ju snarare tvärtom. Än mer får vi ju bevisat för oss hur på riktigt sjukt det varit och fortfarande är. Att vuxna drabbas av detta är en grej (fortfarande inte OK) men att barn ska bli drabbade och kanske varit under mer än sina halva liv är så djupt tragiskt. Jag kan inte säga nog mycket hur tacksam jag är att det finns en sådan bra hjälp för familjer att få. Vi som familj får tex. bistånd från Socialtjänsten och det är ett stöd jag är så enormt tacksam för. Der finns också många privata instanser att ta hjälp ifrån och det har jag också regelbundet tagit tag i då det handlar om mig själv och min väg tillbaka efter det traumatiska som drabbat mig de senaste 5 åren, ja det första året i mitt nya liv var hyfsat bra eller så var det bara ett år då man inte riktigt förstod allt det tokiga som hände, ett år då jag med mina ögon,ja jag kallar dem faktist friska, började att se saker och ting och därför agerade. Om jag tänker efter lite mer noga så var även det ett djupt tragiskt år med massor med kämpande för min egen del. Ett kämpande att fortsätta att stå upp för det rätta som jag lärt mig att göra och som jag gjort i hela mitt liv. Det är förunderligt att man fortfarande står rakt upp, men på något vis så känner jag just nu att jag är starkare än tidigare, fortfarande livrädd och vettskrämd om någonting plötsligt dyker upp runt om mig eller dyker upp hastigt, men inom mig, där känner jag en obeskrivlig styrka som hjälper mig att fortsätta att kämpa för det rätta.

Igår kväll gick jag igenom alla papper som genom åren varit grunden för alla kontaktförbud som varit. Usch, det är en vidervärdig läsning. Trakasserier och hot på hög nivå. Nej, förföljelsen för fyra år sedan blev inte en grund till kontaktförbud trots att det var personal på självaste stället som jag sökte skydd på som tillkallade väktare och polis. De skulle nog fortfarande kunna vittna om den traumatiska händelsen om de bara skulle bli tillfrågade, men åklagare valde att lägga ner direkt i brist på bevis (!), men eftersom jag ändå fick mitt första kontaktförbud ett par månader efter så förstår ni kanske på vilken nivå trakasserierna var. Jag väljer att inte posta dem här. De är för grova, sjuka och hemska men de finns ihopsamlade ifall de skulle behövas. Jag är vuxen och mår skit av att läsa dem, hoppas att aldrig barn behöver läsa någonting dyligt. Varför jag låste det var för att jag nu på morgonen hade ett möte där jag behövde påminnas. Ett möte som ska hjälpa mig att bli hel och frisk igen

En skön dag på jobbet med massor av härliga barn väntar. Som jag längtar!