Många gånger flyr mina tankar och mitt sinne till Prag. När jag börjar fundera över livet och hur orättvist det verkligen kan vara så vill hela jag till Prag för att bara få bli hel och för att få må bra igen. Tack och lov har jag med tiden märkt att det också fungerar bra att bara resa iväg en kortare sträcka (billigare så) lite nu och då också, ja för att bli mer hel och framförallt mer stärkt till att ta kommandot över min egenvalda livssituation. Jag lever i en ständig ”tickande bomb känsla”, det är inte någonting som är hemligt, nej kanske snarare tvärt om. Det är någonting jag tillslut började prata väldigt öppet om för att dels öka förståelsen för mitt till synes märkliga beteende. Det visar jag ju prov på nästan varje dag, ja de som sett mig ”in action” i det tillståndet då jag blir rädd vet vad jag pratar om. Genom att själv börja prata öppet om det tänker jag ska leda till en större förståelse ifrån min omgivning. Jag tänker att istället för att bara dyka upp så tänker man kanske till och ser till att jag på något vis är redo för att mötas. Jag tror också att jag får en större acceptans till det jag dagligen genomgår och jag ger mig själv utrymme till att fixa det bättre och bättre för varje dag som går. Det är just det jag nämligen tror, att det blir bättre och bättre för varje dag om det finns i ens medvetande. Att prata om det hjälper, inte tvärtom och att ta hjälp i dessa samtal om det jobbiga är nödvändigt, iallafall för mig.
Mina tankar fastnade precis hos en familj som fått ett så overkligt besked. 26 år och en så aggressiv cancer. Det var som sagt inte länge sedan beskedet kom och tjejen som det handlar om, en nybliven mamma på 26 år har redan fått sin 3:e behandling. Tänk, lever numer med vetskapen att det inte finns någonting att göra men lever i hoppet om att någon behandling ska kunna stoppa den lavinartade spridningen. Livet är så SJUKT orättvist.
Jag skrev detta till henne med fina nära:
Kära Emelie fina, fina är ni alla och tillsammans blir ni fantastiska.
Massor med styrka och allt vad man kan skicka sänder jag såklart. Livet är så sjuuuukt orättvist. Det finns så många människor som väljer bort sina friska liv (ja det får jag bevittna och bli påmind om på nära håll typ varje dag) så VARFÖR med de största och fetaste bokstäverna ska de personer som kämpar järnet i livet med jobb, att vara förälder osv..
VARFÖR ska sjukdomen slå hårt mot dem??
Jag tänker så mycket på dig fina L ❤️
Dina nära med!
Ni fixar detta, ett steg i taget, en dag i taget ❤️