Lånade en fin och tänkvärd text som en av mina FB-vänner hade lagt ut. Vi borde bry oss lite mer om varandra än att bara vara så egoistiska och helt upp i vårt eget och i oss själva. Om vi åtminstone börjar med att tänka lite mer så, ja då behöver vi förmodligen heller inte känna oss ensamma då vi väl står där och behöver stöd och hjälp. Fast fungerar det så? Tveksam till det jag. Ju längre jag har gått min behandling för PTSD desto mindre blåögd och naiv börjar jag känna mig. (Det har blivit en bra bieffekt av behandlingen har jag märkt.) Jag har faktist börjat vara mer kritisk till min omgivning. Vilka är ens äkta vänner och vilka är det inte? När man vågar börja se det så blir det plötsligt väldigt tydligt. Den där jourhavande vännen som jag för många väldigt mycket och faktist väldigt ofta har varit, både gällande tjänster men också i form av uppmuntrande gåvor på alla möjliga vis (ja vissa presenter har jag lagt ner väldigt mycket pengar på också vilket jag kan känna inte varit så lyckat kanske) Ångrar det?, nej det kan jag väl inte säga att jag gör men jag har lärt mig av det så här i efterhand. Jag känner mig faktist stolt som inte känner någon bitterhet utan bara att jag lärt mig väldigt, väldigt mycket. När jag ser tillbaka på vad jag ha gjort för många av mina medmänniskor så känner jag mig faktist stärkt. Ja, jag kan se vad jag faktist åstadkommit och hjälpt till med samtidigt som jag har jobbar hårt med min egna tuffa situation. Ja den ”tickande bomb känslan” som jag personligen får kämpar på med varje dag i mitt liv och i min vardag.
Jag har klivit några steg tillbaka. Ja i vissa ”relationer” har jag tagit ett steg till sidan just för att jag behöver det. Jag behöver också få tanka, jag behöver också få den där omvårdnaden, de där frågorna om promenader osv. ja allt det där som jag alltid har givit. Jag känner att jag med gott samvete kan ta det där steget till sidan för jag är den där vännen som oavsett hur mycket jag än har omgetts med så har jag ändå alltid funnits där för de som behöver. Jag har ringt samtalen, skrivit de där meningarna som visar att man är en vän som finns där oavsett. Det har räckt med de korta frågande meningarna så som: ”-Hur mår du?, – Jag tänker på dig eller ”- Ska vi ta en prommis?” Om jag har kunnat i mitt liv och med tanke på hur det sett ut de senaste fem åren, varför ska då andra inte kunna göra detsamma för mig? Självklart är svaret om man diskuterar med min samtalsterapeut och självklart så har jag vänner som finns där nu när jag behöver dem lite extra. Alla har tid vill jag påstå (med mig själv som referens) om inte mycket så finns det alltid lite med tid att lägga på sina medmänniskor. Vi måste börja tänka lite mer utanför oss själva, vi borde alla bli lite bättre på att visa medmänsklighet. Det kostar dessutom inte en endaste krona, det är helt och hållet gratis och någonting som man får lov att slösa med hur mycket man vill. 
