Jobbar man heltid samt extra på stan för att öka tryggheten bland de små, ja då får man räkna med att det tar lite tid innan man är startklar inför en mässa. Jag hade dessutom två montrar som behövde färdigställas ska jag tillägga så ja, ni kan ju rätt enkelt räkna ut att det tog ”lite” (mycket) tid till att fixa och att komma i ordning. Jag känner mig nöjd med resultatet så här i efterhand och jag har haft riktigt bra ungdomar med till hjälp. Sivan, min hjälpande vuxna hand var grym som vanligt.
Jag har blivit anlitad av PR Media, mässarrangören fler tillfällen vilket känns superroligt. Nästa mässa blir den som de arrangerar i Falun. Som jag längtar, det är dessutom skönt för mig att att komma utanför stan. Den här ”tickande bomb känslan” försvinner direkt då jag kommer en bit från min hemstad och jag antar att det är bra att jag gör de här utflykterna lite då och då för att påminnas om hur livet och känslan kring det faktist ska vara. Att kolla sig över axeln i tid och otid, att oroa sig för vem som passerar eller står bakom, att springa och låsa in sig i sovrummet då det ringer på dörren hemma, att inte åka till stan som privata personen Annelie mer än absolut nödvändigt är inte så normalt. Så mina utflykter och uppdrag hjälper mig extra mycket och påminner mig om vad som är normalt och inte. När jag är iväg påminns jag om något hur ett liv ska se ut. I de stunderna utanför min hemstad finns varken tankar eller spår efter det som skrämmer och påverkar mig negativt hemmavid. Den ständiga ”tickande bomb känslan” är då totalt som bortblåst
