Barn är så fantastiskt kloka. De både förstår mer och klarar av så mycket mer än man någonsin kan ana. Bara vi vuxna är ärliga. Det är hemligheten till deras klokhet och trygghet, i alla fall hemma hos oss känns det som att det är förklaringen. Självklart så har de rätt att få veta vad som händer och sker omkring oss. Självklart ska de få förklarat för sig vad det är som gjort att de inte längre kan hoppa fram och skrämma mig hur som helst längre, varför den stora förändringen har skett med mig, hur jag har totalt ändrat beteende från att absolut vara den modigaste de känner (ja ironiskt nog var det vad alla barnen sa till mig för ca. fyra år sedan), till att jag är det absoluta motsatta. Eller är jag svag egentligen? Nej det vet jag att jag inte är för då skulle jag ju inte utmana min rädsla som jag precis varje dag bestämmer mig för att på något vis göra, men visst är jag väl aningen ”stukad” ska jag medge och stundtals funderar även jag om jag någonsin kommer att bli mitt ”gamla” obekymrade, grubbelbefriande och mer rätta JAG.

Varje dag kämpar jag iaf. hårt för det. Jag skulle kunna välja att bli helt sänkt och riktigt bitter. Jag skulle kunna välja att totalt lägga fokus på källan till VARFÖR det blivit som det blivit för och med mig mycket mycket mer än jag redan gör, men hjälper det mig eller stjälper det mig på min resa att komma tillbaka till att bli mitt bästa JAG igen? Såklart hjälper det INTE! Däremot kommer jag aldrig att sluta upp med att prata om det jag drabbats av. Jag vet att det finns så många med mig som drabbats hårt av vad bla. missbruk kan göra (eller förgöra). För mig är det inte ens någon med blodsband så det måste ju vara helt galet och djupt tragiskt för de som drabbas med närmare anknytning. Jag är så innerligt glad och tacksam att mina föräldrar gav mig så mycket med bra värderingar då jag växte upp. De har i ur och skur ställt upp för mig och min bror. Funnits där då vi har velat förverkliga alla våra drömmar. Detta är någonting som jag har så sjukt mycket nytta av nu då jag själv står i utmaningen att inte bara uppfostra och hjälpa mina egna barn, nej också att uppfostra mina fina och helt fantastiska två bonusbarn. Ja, vi har nu levt med varandra på full tid ska tilläggas i snart 6 år, så nog har jag fått utrymme tillräckligt och nog att smitta av mig med mina värderingar som jag som sagt så fint fått me mig sedan barnsben🙏

Detta fick jag från de små tjejerna då jag kom hem efter avslutat arbete. UNDERBART och det säger typ allt för mig just här och just nu.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *