Jag blir så påverkad och så sjukt illa till mods av att se alla dessa påverkade människor som befinner sig vid Navet i den centra delen av Sundsvall. Jag ser dem precis varje dag, eller nästan varje eftermiddag eftersom jag finns där 4 vardagar per vecka i syfte att vara en bra förebild för de yngre barnen som är där av RÄTT anledning, nämligen för att åka buss!. Hur tänker denna klick människor som inte är en liten klick längre, nej denna klick individer i helt olika åldrar. Både män/kvinnor, yngre tjejer/killar.
Finns det verkligen inte NÅGON släkting, nära bekant eller annan person som kan prata dessa människor till rätta? Finns det inte NÅGON som dessa människor känner ett så pass stort förtroende för att de förstår att om de försöker att säga någonting, ge tips eller råd så gör personerna i deras närhet det för att hjälpa??!
Jag landar alltid i tanken på att flera av dessa människor säkerligen har någon anknytning till något eller några barn. Idag hörde jag en välkänd stämma som ALLTID får mig att sluta andas för stunden. Det är samma stämma som ljöd vid Navet i fredags och många gånger innan fredagen också ska tilläggas. En påverkad och gäll röst kopplad till samma välkända person som alltså är en av de som utmärker sig (åtminstone för mig och de mina) och är en av de här ALLA människorna som hänger vid Navet, alltså som inte direkt är där för att åka buss. Tänk om denna persons barn plötsligt skulle dyka upp på denna plats för att åka buss precis som många av vännerna redan gör? Hur skulle det mötet bli?
Numer slutar jag alltså inte att andas för stunden pga. rädsla, nej det har jag tack och lov lärt mig att hantera lite bättre. Så pass att jag åtminstone kan andas normalt och fungera hyfsat bra. Den största anledningen numer till dessa långa andningspauser sker pga. att jag känner en sådan stor förtvivlan och en ledsamhet som jag inte kan klä in med ord.
Barnen, vad säger man till dem, hur förbereder man dem på att möta detta tragiska? Med tanke på denna totala öppenhet så är ofrivilliga möten där barn är inblandade snart ett faktum!
Vad gör vi liksom då? BEDRÖVLIGT och djupt tragiskt, det är precis vad det är och ingen verkar kunna göra någonting. Det är ju precis samma visa och refräng år efter år.
Vi fortsätter såklart att fokusera på det friska, men tråkigt nog så är det inte alltid så lätt att inte se och höra det andra.
Vi fortsätter med vårt arbete. Tillsammans och på stan’. Det känns som det enda rätta👊🏻
Jag har en bra Side kIck som jag saknade idag ⭐️