Jag drivs väldigt mycket av att skapa och att själv vara med och genomföra projekt av olika slag. För tillfället är det mesta som jag tar mig för riktat till barn och till unga. Kampen om att hjälpa och att förebygga. Ett fel val kan nämligen få så otroligt ödesdigra konsekvenser. Det bevittnar jag både på längre och lite närmare håll och jag finner inte ord över hur tragiskt jag tycker att det ser ut för vissa grupper i vårt samhälle.

Tillsammans på stan”  föddes i samtal tillsammans med barn som jag kommer i kontakt med. både på min arbetsplats men också utanför skolan. Det pratades om alla möjliga saker de bevittnade och oftast medan de väntade på anslutande bussar vid Navet efter skoldagens slut. I deras värld var det sällan i ett upprört tillstånd som de berättade vad de såg, min känsla blev rätt snabbt att det som händer inte alls är så ovanligt och  att det därför mer blir normalt och någonting man får räkna med då man är vid Navet.

Jag kommer ALDRIG att tycka att det barnen berättade ska accepteras som någonting normalt och någonting man bara ska låta gå förbi, så därför bestämde jag mig som sagt för att dra igång detta ”Tillsammans på stan” projekt.

Tråkigt nog så fick starten av projektet skjutas upp. Tankarna fick läggas åt sidan ett tag och det för att jag fick fullt upp med att klara av min egen vardag. Numer lever jag med ett kontaktförbud och det har blivit förlängt tre gånger. Den utlösande händelsen för min del och att tillslut få till detta kontaktförbud beror på en händelse som inträffade i centrala Sundsvall.

En vanlig måndag, klockan var 13.30 och det var så många människor som fyllde Storgatan. Där och då blev jag plötsligt förföljd av 4 personer och med tanke på att en av dem drog det så långt att h*n bestämde sig för att följa med mig in till det ställe där jag beslutade mig för att ta skydd så kände jag rätt tydligt att det inte var vanlig läsk som personen hade druckit. Detta kunde jag tydligt känna eftersom personen valde att parkera ca. en till två decimeter framför mig och gjorde allt för att försöka starta en konversation med mig.

Rädd blev jag inte förrän efter ett tag och det var nog ungefär i samma stund då jag började känna ett enormt obehag och en rädsla som personalen tydligen bestämde sig för att tillkalla väktare. Vilket bra sammanträffande!! Rädslan kom alltså smygande efter en kort stund. Den första tanken som så hårt grep tag i mig när jag såg på personen framför mig var hur otroligt synd jag tycker att det är om denna människa . (Det har jag alltid tyckt) . Det måste ju såklart vara så förnedrande att behöva visa sig i detta tillstånd mitt på ljusa dagen. I grunden tror jag inte att det finns någon som egentligen vill det och är stolt över det, men kärleken till drogen verkar vara alldeles för stark och och därför svår att övervinna. Varför gör man det annars? Det finns ju inte någonting att vinna då det gått så långt. Det störtar ju typ bara rakt ner 😔

Det slutade alltså med att personalen larmade till väktare och de i sin tur ringde efter polisen eftersom personen placerat sig utanför ente’n. Innan polisen kom till plats för att göra ett förhör med mig och även med min sambo som lämnat sitt arbete för att komma till mig, så hade personen försvunnit därifrån. Jag pratade med min sambo i telefonen precis hela tiden när detta inträffade. Från tillfället där på Storgatan utanför Lindex då jag märkte att jag började bli förföljd till stället några hundra meter därifrån , ja stället där jag snabbt bestämde mig för att gå in till för att söka skydd.

Denna händelse påverkade mig så pass att jag lade alla mina nya projektplaner på hyllan. Efter ca. sju månader började jag fundera över min situation rätt ordentligt. Jag lämnade knappt mitt hem. Jag blev rätt asocial och kände mig otrygg vart jag än befann mig. Det söker jag fortfarande hjälp för. Det tar nog tid att hämta sig från detta helt och hållet inser jag.

Lättskrämd och konstant huvudvärk m.m m.m , det lever jag med nästan dagligen tyvärr. Är det så det så det ska vara? NEJ…. och därför kände jag att jag måste ta tillbaka mitt liv igen.

Denna personliga händelse tillsammans med det barnen berättat för mig blev ju ännu mer en påminnelse av hur viktigt det är att göra någonting åt situationen. Detta som hände mig inträffade ju faktist mitt på ljusa dagen och på stan.

Därför startade jag med stöd från min chef och min arbetsplats ”Tillsammans på stan.”

Bättre sent än aldrig tänkte jag efter att ha lagt planeringen på hyllan en så pass lång tid som jag gjorde.

Förra året fanns vi, jag och frivilliga med mig på plats under eftermiddagar 2 -3 tillfällen/vecka. Nu 2018 satsar jag på att det ska bli 3-4 vardagar.

Jag tycker att det är otroligt viktigt att prata om jobbiga saker. Jag om någon värnar om utsatta grupper och tycker att psykisk ohälsa samt missbruk är fruktansvärt sorgligt och tragiskt för jag tänker att det handlar om trasiga och olyckliga människor som inte tar sig ur detta helvete som de har hamnat i. (HUR de har hamnat där kan man däremot fundera över.)

Samtidigt så måste jag också ge mig rätten till att tycka att det INTE är ok att som oskyldig individ bli så hårt drabbad som jag faktist  blivit. Det måste man också våga sig på att prata om men på ett värdigt vis om ni förstår vad jag menar.

Många bär på liknande historier men man känner sig oftast som ”ensamast i världen” dessvärre. Detta är alltså min berättelse för grunden till projektet ”Tillsammans på stan” och jag vill gärna att fler ansluter sig.

Tänk, snart är vintervilan över och då är det dags att verka som en posotiv kraft för de små igen 🙂 jag längtar och jag vet att denna enkla och nödvändiga insats gör en märkbar skillnad.❤️

Att göra någonting bra utifrån någonting dåligt, det är någonting som också har en stor positiv inverkan på mig personligen har jag märkt.❤️