”-William, din mamma väntar på dig”. Det är inte helt ovanligt att det låter så, nej kanske mer vanligt numer faktist om jag tänker efter. Detta hände tidigare i eftermiddag då jag hämtade mina bonusbarn på fritids. Jag, min 3-åring och min bonusdotter stod redo vid dörren för att få avsluta en rätt lång dag. Vi väntade alltså på fina storebror. Han kom tillslut och mötte mig med ett leende. Hans ögon mötte mina och han log med hela sitt ansikte, det gjorde jag med. Numer då en mening med ”mamma” istället för mitt namn Annelie eller Bubblan nämns så brukar vi söka varandras blick och samstämt le. Det hat blivit min och barnens grej, ja någonting fint och bara oss emellan. Det har mest blivit en grej mellan 9-åringen och mig och det för att han är rätt stor för att lägga ihop de mesta. Han har blivit så stor och har därför bättre koll och han väljer helt enkelt utifrån alla sina tidigare erfarenheter hur hans liv och struktur ska se ut. Han är helt enkelt stor nog att förstå och klok är han också. 💙.

När vi kommer för oss själva efter en sådan ”mamma” situation har uppstått så pratar vi alltid om det. Jag är så noga med att allt är på mina bonusbarns villkor och det har jag alltid varit! I bilen påväg hem pratade vi återigen om vilken slags mamma jag är och William var snabb med att hitta på alla möjliga namn. VM var det vi fastnade för mest denna gång. VM är förkortningen av Vardagsmamma och det namnet kunde ju inte passa bättre en dag som idag då ”våran” pappa dragit iväg till Malmö för ett par dagars jobb.

VM är nu lite trött, så sov så gott Hehe)