Det är på ren svenska förjäkligt att känslan av trygghet kan få sig en så pass rejäl törn pga. en minst sagt sjuk händelse som jag drabbades av förra sommaren. Det var en vanlig måndag mitt på ljusa dagen och mitt på Storgatan! Det börjar närma sig den förfärliga årsdagen och den tänker jag inte direkt fira, men när den dagen kommer så ska jag ägna en liten stund till att blicka tillbaka på vad som egentligen hände en lång tid efter den sjuka händelsen. Ett tag höll den på att ta över hela min vardag och den sjuka förföljelsen styrde mitt liv lite väl mycket och lite för länge. Jag undvek tex. helt och håller att åka till stan ’ under en period.
Nu däremot är jag regelbundet i stadskärnan och vistas ofta vid Navet. Med hjälp av projektet ”Tillsammans på stan” som jag är initiativtagare till så kan jag faktist med stolthet säga att jag tagit tillbaka äganderätten av att bestämma över mig själv och min egen situation. Det finns inte NÅGON annan som längre påverkar mig på ett negativt vis i den graden att jag håller mig hemma längre. Visst, jag har såklart också vårt rättsystem att tacka som tog detta på stötsta allvar och beviljade ett kontaktförbud. Min sambo har också blivit drabbad och utsatt på många vis, fast inte förföljd men som sagt, hotad på andra vis. Även han är skyddad mot samma person. Tänk att det ska behöva gå så långt. Att vuxna människor beter sig så dåligt att det måste till sådan säkerhetsförebyggande insats som kontaktförbud. Vi har dessutom fått det förlängt så det säger tyvärr en del om personen ifråga. Sorgligt, tråkigt och rätt sjukt är det ju
Mitt fokus är ALLTID att barnen inte ska bli drabbade. Idag när jag som hastigast sprang ifrån ett möte som jag hade haft på just stan så är jag glad och tacksam över att jag var själv, ja att inte några barn alls var med mig. Ska vi behövs känna såhär en vardag och mitt på ljusa dagen? Helt klart NEJ men en viss oro känner jag.
Hur står det egentligen till i vårt samhälle? Hur ska det någonsin bli annorlunda? Vem ska få stopp på dessa helvetes droger som ställer till det så obeskrivligt sjukt och så mycket?
Jag känner en enorm frustration över att inte kunna göra någonting, men saknas viljan och insikten hos den sjuka individen så går det ju verkligen inte att göra någonting! Sorgligt att se. Det är den känslan som jag alltid bär med mig. Det är svårt att blunda för det man så klarögt ser tyvärr, men jag antar att anledningen till min reaktion beror på att jag är känslig och mänsklig 😔