Det blev ett omtumlande dygn på sjukhuset som startade på torsdagkväll kl. 21.00 på akuten.
I onsdags började jag förstå att det kanske ändå inte riktigt stod rätt till efter smällen jag fick i mitt huvud för exakt en vecka sedan. Jag har på något vis lyckats strunta i de symtom jag haft den senaste veckan och det har väl gått så pass bra att göra det pga. att jag är så väldigt vänsterhänt. Jag har helt enkelt kopplat bort min högra sida och arm. Visst, jag har känt en trötthet mer än vanligt och jag har hela tiden haft som en ihållande och molande värk ifrån nacken som har strålat ut genom arm och fingrar, men på något vis har det ändå gått att jobba och att leva som vanligt. Dessutom är det ju så många andra saker i vårt liv som har påverkat åtminstone mig senaste tiden och därför har jag heller inte tyckt att det är konstigt att jag känt mig trött. Så det är väl en annan anledning till att jag inte kopplat ihop det direkt med smällen.
Fast i onsdags så blev det så väldigt påtagligt och tydligt. Jag och en elev var på gymet för att träna och jag orkade inte ens lyfta de minsta vikterna med min högra arm. Jag sov på saken men dagen efter så bestämde jag mig för att ändå ringa 1177. Efter att jag beskrivit själva olycksförloppet och hur symtomen nu är så uppmanade kvinnan som jag pratade med att uppsöka läkare. Om jag inte skulle få tid under dagen så skulle jag bege mig till Akuten. Så det var alltså vad jag gjorde. Efter att vi hade firat våran 3-åring färdigt och Robban hadfbkommit hem efter sin fotbollsträning så begav jag mig upp till akuten.
Det var alltså där och då, torsdagkväll kl.21.00 som ett väldigt händelserikt och omtumlande dygn började. Statusar och prognoser hann bla. med att ändrats tre gånger.
Under natten blev det en CT röntgen och eftersom den inte visade någonting så skickade de en remiss för magnetröntgen. Jag åkte hem 02.00 och kom åter 7.00 morgonen därpå för att alltså få invänta magnetröntgen. Jag fick komma in rätt snabbt och det knackade och scannades ifrån den trånga tuben jag låg i ca. 30-40 minuter. Från den stund jag kom till sjukhuset så hade jag en krage på mig hela tiden. En sådan där hårt åtsittande som tryckte ordentligt upp mot hakan som en ”trevlig” bonus.
Jag var ombedd att efter denna magnetröntgen återvända till akutavdelningen för att invänta besked. Där på ett rum dukade jag upp lite picknick för mig själv. Ja, jag visste ju inte hur lång tid det skulle ta och lite mysigt kände jag att jag ville göra det för mig i min ensamhet.
Det första beskedet som kom rätt snabbt från magnetröntgen visade att det ”bara” var buktningar på ett par kotor och svullet. Det kunde förklarade smärtan och domningar men eftersom det inte fanns något brott eller andra skador så skrevs jag ut och jag fick gå iväg utan krage men jag blev uppmanad att söka sjukgymnast så fort som möjligt för att påbörja behandling på egen hand. Det var en så skön befrielse att bli av med den plastigt, hårda kragen och jag gjorde mig redo att gå iväg. Jag inväntade bara något recept och städade såklart undan min halvt uppätna myspicknick 😊
Vid det här laget kände jag att det var på tiden att få starta igång den alldeles försenade dagen. Innan jag gick till bilen så satte jag mig på en bänk innanför akutens entre’. Jag tänkte att jag skulle ringa mina nära för att uppdatera dem om den hyfsat bra prognosen jag ändå precis fått. Medan jag pratade med min pappa så kom ortopeden som precis skrivit ut mig springande! Jag fortsatte att prata med min pappa, jag var helt övertygad om att det hade hänt någonting utanför och att det var dit han var påväg, jag satt ju trots allt i ”groventre’n” på en akutavdelning. Efter sig hade den här läkaren en sköterska som jag också kände igen. Även hon ”halvsprang”. Läkaren började ropa högt att jag skulle skynda mig att komma tillbaka men ändå ta det lugnt och att jag skulle hålla mitt huvud absolut stilla 😳
Jag avslutade samtalet med pappa, men jag tänkte fortfarande att det inte kunde väl inte vara mig han menade?
Fast det var det och då började jag skratta för jag var övertygad om att drt var ett skämt, något jsg också frågade rakt ut! Fast eftersom inte läkaren svarade på det utan fokuserat fortsatte att förmedla hur viktigt det var att jag verkligen höll mitt huvud totalt stilla och samtidigt sa till sköterskan som nu stod precis bredvid honom att återigen ta fram nackkragen så svarade jag mig själv på min fråga. ”- Nej jag antar att du inte skämtar om det här” Jag avbröt samtalet med min pappa, han som precis hsde blivit uppdaterad om en god prognos och jsg följde läkaren och sjuksystern snällt och väldigt stilla tillbaka. Just där och då var det lite av en ”dolda kameran” känsla!
Läkaren hade tydligen blivit uppringd av en andra röntgenläkare som precis hade kollat bilderna och det var den röntgenspecislisten som hade hittat en fraktur på kota 2. Det var en stabil fraktur som alltså känns lite bättre än en instabil iallafall. Kragen åkte alltså direkt på igen och en väntan på vidare information i från Umeå startade. (De kollar tydligen alltid bilder därifrån när det gäller skador på nacke/rygg fick jag lära mig.)
Så kom tillslut beskedet från dem och det var att jag skulle ha denna nackkrage 24/7 i sex veckor. En lite skönare variant tack och lov, men fortfarande stel och otymplig. Det är typ som när man går med gips för tex. benbrott fick jag förklarat. Fast nacken går ju inte att gipsa men ett brott kräver total stillhet för att läka. Krasst så hade jag alltså brutit nacken. Låter ju faktist inte alls något vidare.
Det var alltså vad jag fick ställa in mig på nu och framåt ett tag, tills det ringde från dolt nummer. Klockan hade hunnit bli. ca. 17.00 . Jag hade checkar ut från sjukhuset några timmar tidigare och hade väl inte riktigt hunnit med att förstå vad som egentligen hade hänt under detta dygn. Det var så många intryck att smälta och dessutom var jag rätt trött eftersom jag hade varit vaken ett tag. Samtalet kom dessutom 30 minuter innan Framtidsgalans event. En tänkvärd kväll skulle i det närmaste starta på Kulturmagasinet (jag vet, dålig timing.) Det var alltså denna ortoped igen som ringde. Han presenterade sig som min stalker ortoped. Jag förstår vad han menade med det med tanke på hur dagen hade sett ut 😅
Hans besked denna gång var att han ännu en gång hade fått ett samtal ifrån Umeå. De hade återigen granskat bilderna och nu kommit fram till att brottet inte var ett brott, det var ett blodkärl som syntes på bilden (!!)
Som sagt, detta kom som ett besked via ett telefonsamtal och precis innan det här eventet skulle starta. Från att inte ha en fraktur, till att ha fraktur och till att inte ha det igen blev lite knepigt och svårt att ta in där och då. Dessutom via ett telefonsamtal.
Jag tänker att de i Umeå såklart kan sin sak, men jag känner att jag måste nog få träffa någon och reda upp detta ordentligt innan jsg med nöje tar bort denna krage som i jag några timmar tidigare alltså var beordrad att ha på 24/7 i många veckor framåt.
Jag har ont och jag är lite mörbultad så på måndag blir jag hemma och samlar ihop mig och samtidigt reder i det här beskedet jag fick . Två dagar med denna krage står jsg ju lätt ut med, det är ju ingenting ingenting i förhållande till det andra beskedet.
Ibland har man tur, min egen läkare ringde mig lite senare efter att jag fotar av de de papper jag fått med mig och skickat som mms till honom. Den uppdaterade och senaste versionen därifrån var ju den med fraktur på kota två, (den ytterligare senare versionen har jag ju endast muntligt via ett telefonsamtal.) min läkare ringde upp mig under dagen och sa att jag haft en så ordentlig tur. Han uppmanade mig att köpa en trisslott för skadan jämförde han med de som dyker och slår i botten kan få. Det brukar kunna sluta så mycket värre än en stabil fraktur på en kota.
Ja, alltså tänk vad lite som behövs. Fast nacken och dess kotor är ömtåliga och vill det sig riktigt illa så behövs det inte mer än ett trälock till en stor förvaringslåda i huvudet.
