Jag förstår verkligen inte, vad är det som gör att människor inte ser sig själv i spegeln utan istället klankar ner och skyller på alla andra?  Alltså överför sitt egna totala misslyckande på andra helt oskyldiga individer och öppet hånar och går in för att leta situationer där de ser sin möjlighet till att göra avtryck i form av avskyvärda kommentarer och direkt nedlåtande och personligt kränkande uttalanden?  Ibland, och då pratar vi om ytterst sällan företeelser så tas det bort både foton och rakt  sorgliga och skrämmande utlägg, men då är det ju redan försent. Då har det ju redan hunnits med att både synats och print screenats. Det är såklart jobbigt att få detta ursäkta svenskan SKIT  skickat till sig, men det är samtidigt så  nödvändigt för på något vis finns ju tron på att det någon gång måste få ett slut.  Det onda segrar ju sällan, det är någonting man alltid kan luta sig tillbaka mot, men vad är det som driver människan till att projicera det dåliga som egentligen inte handlar om någon annan person än sig själv mot allt och alla andra?  Vad  är det som driver en människa till att peka  med hela handen och för den delen hela sin arm mot andra personer då det egentligen inte ska riktas mot något annat håll eller plats än där personen ifråga själv är placerad. Jag blir ledsen, rädd och på samma gång frustrerar.  Vi har barn här  hemma i en ålder där sociala medier snart ingår i deras vardag. Hur skyddar vi dem från detta skit?   Hur lär man barn att förstå skillnaden, ja att vuxna människor helt enkelt inte kan bete sig och att de helt ogenerat och helt ofiltrerat visar och sprider tokigheter på sina sociala medier totalt hämningslöst.  Istället för att  behöva lära våra barn  och förbereda dem för det värsta tänkbara, vore det inte bättre att alla vuxna som inte kan bete sig och som inte kan föra sig som sig bör helt enkelt skärper till sig och bestämmer sig för att lära sig det?  Är inte det det absolut enklaste och bästa för alla och då med största hänsyn för våra oskyldyga barn såklart. Istället för att börja fippla med telefonens knappar eller datorns tangenter borde man kanske ta sig en titt i spegeln istället. Att se sig själv i spegeln och påriktigt rycka upp sig, det kanske är lättare sagt än gjort, men OM det nu råkar finns en besvikelse över tex. återkommande misslyckanden så kanske det måste komma ut på något vis och om man ändå står placerad framför spegeln och ser på personen som visar sig där, ja men då kanske det är läge att rikta sin skit mot just den man ser och på så vis bespara andra helt oskyldiga?! När man ändå  står där framför spegeln och kanske stirrar på den direkt skyldiga så kan man ju också passa på att avsluta med att säga: ”Ifrån fel har man alla möjligheter att komma rätt, men det är ingen annan än vi  (personen+personen i spegeln) som kan göra det jobbet tillsammans.  Helt enkelt ett avslutande peptalk ifrån sig själv och till sig själv. Som avslutning (dvs. om man nu orkar stå kvar och se sig själv så länge)  kan man  isåfall passa på att säga : – Nu kör vi!  Vi gör om och vi gör rätt!