Att vara chef kan ju såklart vara både glassigt och glammigt, men är det bara så det är? Nej, för att vara en bra chef så krävs det så många saker av personen i fråga och det är verkligen få personer som jag tänker passar ordentligt in i den rollen egentligen. Det är så många personer som antar sig chefsrollen av helt fel anledning, medvetet eller inte det låter jag vara osagt. Jag har själv varit chef och jag kan säga att det var inte min grej! Eller jag ska kanske inte uttrycka det så för jag märker att det jag tycker många personer i chefspositioner brister i och har stora svårigheter med, det är händelser eller områden jag inte alls har några problem med. Jag hade tex. inte jobbigt med det här att inte vara för mycket kompis med de anställda. Visst, känslan kunde bli rätt ensam ibland men jag anser att när man gör sitt val med att anta utmaningen att bli chef och att leda olika typer av människor, ja då får man nog räkna med att man också krasst väljer att bli lite ensam. Det är ju förhoppningsvis någonting man tycker är värt den dagen lönen kommer, det ingår liksom i hela paketet tänker och tycker jag.
På festen drack jag som chef tex. aldrig alkohol tillsammans med mina medarbetare, jag åkte alltid rätt tidigt hem och jag skapade aldrig några personliga och djupare relationer med mina anställda, varken med killarna eller tjejererna. Det var ett aktivt val jag gjorde och någonting jag trodde på att man som chef borde göra för att bli den bästa och mest rättvisa mot alla som då jobbade tillsammans med mig. Jag pratar alltså inte enbart om att hålla sig ifrån att festa med sina anställda, jag pratar om så mycket mer som tex. det här med att dela hela sitt privata liv med sina anställda eller att prata nedvärderande om andra inför anställde. Det kan också gälla det här med föreningslivet för den delen. Är man en ledande person oavsett samanhang så är man såklart aldrig tillåten att prata dåligt om andra personer eller andra ledande profiler oavsett om det gäller företaget eller ledningen kring idrottsföreningen . Det finns ju inte om man fått fötstoendet att vara en chef eller annan ledande person.
En ömsesidig respekt tror jag inte skapas förrän en chef eller ledare har koll på hur man faktist bör bete sig i en sådan position som jag dessutom tror att man ofta söker tig till själv av olika anledningar och med det sagt menar jag såklart också att det finns de som söker sig till en chefsposition eller annan ledarposition med en sund och av rätt anledning. Under min tid som chef dök det ALDRIG upp varken mail eller sms sena kvällar eller någon gång under helgen ifrån mina anställda. Inte i något personligt avseende iallafall. Att skapa den där distansen utan att ens prata om det, är det verkligen så svårt? Jag tror nämligen inte att man alltid kan skylla på distanslösa människor omkring sig, jag tror att man som chef har ett stort ansvar och kan vara grunden till sådana handlingar många gånger. Kroppsspråk, signaler, inte ha riktigt koll på vad som är rätt ellerbfel då man är chef, ja jag tror sällan att det är någonting som uttalas på annat vis än så faktist. Att man som chef har ett stort ansvar för andras handlingar, visst, till en viss del, men man har ett väldigt stort ansvar över vad man utstrålar själv också. Att som chef ha ett personansvar är krävande och det är väl därför jag tänker att långt ifrån alla passar in i rollen. Hur en chef uppmuntrar och vad en chef på olika sätt visar att den tillåter kan ju kanske vara den största anledningen till att anställda tar chansen eller ger sig själv tillåtelsen till de mest märkligaste beteenden som kliver över gränsen man bör ha.
Personalansvaret tog iallafall för mig bort hela glädjen med det roliga som företagande faktist annars är. Hur människor beter sig, respektlösheten och hur det falska spelet faktist ibland skiner igenom för att det tex. ska plockas poäng hos chefen, det är nog den biten jag har haft och har absolut jobbigast med. Hur fungerar människor egentligen överhuvudtaget om vi nu bortser från självaste personen chefen? Hur kan man påriktigt tycka att det är OK att tex. höra av sig till sin chef sent på kvällen via sms eller tom. nästan mitt i natten en fredag bara för att ta ett enkelt och konkret exempel som jag vet förekommer . Hur tänker man att det ska tas emot? Jo, antingen så har man såklart den relationen med sin chef att man vet att det på något märkligt vis är OK, eller också så skiter man fullständigt i det och kanske tom. i fyllan kommer på att det är läge att kontakta chefen oavsett vad klockan och veckan visar för tid eller för dag. Kanske är man i en situation där man inte har någon alls att ta hänsyn till? Man kanske dessutom fungerar så att man fullständigt struntar i om chefen har familj eller är helt själv. Ja, jag har väldigt svårt med hänsynslösa och egoistiska människor. Jag är ingen person som närs av uppmärksamhet och bekräftelse på ett sådant vis heller, så det är nog den största anledningen till att det totalt krockar för mig när jag hör talas om så märkliga händelser. Såklart tycker jag att det är roligt att få bekräftelse precis som jag tror många fler med mig tycker, men det ska då vara för det jag är och presterar, inte för hur jag ser ut eller för någonting som tillhör annat än mitt arbete. 