Jag är så oerhört glad och tacksam för att jag har träningen som mitt största fritidsintresse. Hur skulle livet se ut om den inte fanns lite nu och då med tanke på hur mitt liv och min vardag ser ut mer än stundtals ser ut? Träningen och det bistånd i form av regelbundna möten som vi som familj får från socialtjänsten ska tilläggas. Ett träningspass ikväll och ett möte imorgon som sedan tidigare är inplanerat utan barn… kan planeringen stämma och bli så mycket bättre? Saker och ting sker av en mening, jag blir mer och mer övertygad om det.
Träningen gjorde iallafall huvudet lite klart. Imorgon har vi en del att få ventilera i vanlig ordning. ”By the way”, Jag kan inte begripa hur man kan tacka nej till hjälp som man blir erbjuden. Vi tar emot all hjälp vi kan få och är oerhört tacksamma att vi lever i ett land som har möjligheten att bistå som det gör ❤️