Jag hade ju nästan glömt att kolla annonsen på riktigt i tidningen idag.  Därför kände jag ett visst motstånd för en liten stund sedan ska jag erkänna. Att byta ut soffans varma hörn mot en iskall bil för en  tur ner till närmaste bensinstation kändes  lite jobbigt.  Fast såklart ville jag ju köpa tidningen för att se hur annonsen blev i tryck påriktigt. Tänk, på den närmaste macken vi har får man sent  på kvällen handla via en lucka. Vilken sjuk värld vi lever i.  Pga. ett rån som skedde där för några månader sedan så  blev det en nödvändig åtgärd.  Den tjej som blev utsatt  för det rånet har precis vågat sig in på sin arbetsplats igen utan att hysteriskt börja gråta.  Det är så sjukt hur det ser ut i våran värld och närmare oss än vi någonsin vågat drömma om tidigare tyvärr.  Jag lever själv fortfarande med sviter efter det  jag utsattes för på stan’ mitt på ljusa dagen i centrala Sundsvall.  Det var i början av sommaren, närmare bestämt den första måndagen efter det att skolan hade avslutat för läsåret. Om jag inte hade tappat bort mitt bankomatkort så hade detta inte hänt inbillar jag mig, för det var  den enda anledningen  till att jag åkte till stan’ den dagen. Annars hade jag förmodligen  gjort som jag det senaste året brukar göra, nämligen att struntat i att åka till stan’!  Jag vet hur mycket jag får jobba med det som blev en kil i min annars normala spontanitet till det mesta i vardagen och livet. Den måndagen mitt på ljusa dagen,  jag  minns att klockan var 13.30 och jag hade lite bråttom då jag gick Storgatan fram med riktning mot min bil  som jag medvetet hade parkerat uppåt och en bra bit utanför centrum.   Jag skulle skynda mig  hem för att ta emot mina bonusbarn som tack och lov inte var  med mig som de annars för det mesta brukar vara då de är lediga. 

Istället för att ta mig till bilen tog jag mig in på ett apotek. Jag insåg att det inte fanns då mycket annat att göra. Att jag var förföljd var ju ett faktum.  Inne på apoteket  reagerade personalen rätt snart  (vem på det stället gjorde inte det kan man ju undra) de uppmärksammade alltså vad som hände och därför tillkallades väktare och polis.  Detta har jag fortfarande jobbigt med.  Därför är det så svårt att sätta sig in i hur det känns i en sotuation där det är en pistol som direkt är riktad mot sig  med anledning att få komma åt lite pengar…  man kan inte förställa sig den fruktansvärda känslan.   Att det är missbruket som ställer till det och förvandlar människor till iskalla monster i vissa lägen är helt klart en förklaring, men när man direkt blir utsatt så är det inte längre en ursäkt. Det är bara en dålig förklaring för ett uruselt handlande.  Dessutom är det ofta helt oskyldiga människor som blir drabbade, jag behöver bara se till mig själv och min situation.  Det händer att jag går in på det Apoteket  emellanåt. Aldrig själv såklart, nej  jag går aldrig längre själv på stan’.  När jag har valt att gått in där så har personalen frågat hur jag mår efter det som hände i sommar. Jag har helt klart blivit berörd på ett tråkigt sätt av det som inträffade, men genom att välja att prata om det så inbillar jag mig att det går bättre än om jag helt skulle lägga locket på.  Det tomma hål som skapades fylls igen och blir helt på något vis. Det är läkande att få pysa ut. Jag är  övertygad om att tiden läker alla sår men inte utan bearbetning och snack  på vägen. 

Jag blir stolt och glad när jag nu väl är tillbaka hemma och bläddrar i tidningen. Annonsen dyker upp på en helsida i Expressen och lyser med sitt budskap. Framtidsgslan är ordentligt på framfart igen.  Jag har så många bra och stärkande idéer att ta tag i och viljan till att få genomföra dem framlver finns mer än mest.  Arbetet mot droger, att stärka unga människor i tron på sig själva är alltid nödvändigt och tillsammans har vi alla ett ansvar för både oss själva och för och tillsammans med varandra.

Jag hoppas att vi ses på Tonhallen den 20 november, alltså nästa söndag kl.16.00