Jag har så långt tillbaka som jag kan minnas intresserat mig för ämnet psykologi. I skolan under min gymnasietid så är det de lektionerna jag minns som bäst och våran härliga lärare Solveig som kryddade psykologi lektionerna till att bli lite extra bra och intressanta. På högskolan valde jag till de kurser jag kunde och vid sidan av skolan läste jag alltid böcker rörande ämnet. Något jag alltid fascinerats över är hur stor betydelse miljön har för en människas utveckling av sin person och personlighet. Det genetiska arvet är ju som det är. Man föds ju såklart med speciella förutsättningar man får ifrån sin biologiska mamma och pappa, men därefter präglar uppväxten oss enormt mycket. Så att vi vuxna spelar en stor roll i våra barns liv är inte direkt något skämt. Jag känner att jag har ett stort ansvar som både riktig mamma till mina bilogiska barn och som extra vuxen (”extra mamma”) till min sambos barn, och eftersom de barnen lever med mig på full tid så känner jag ett extra stort och viktigt ansvar såklart. Jag vill att de barnen ska känna lika mycket med kärlek från mig som de andra barnen får känna ❤️. Vi pratar ofta om detta hemma. Vi pratar öppet om det mesta såklart och det tack vare stort stöd ifrån Skeppets verksamhet. Barnen ser framemot varje möte de får vara ned på där och det är rätt ofta. När vi pratade om hur det ser ut i våran familj hör om dagen kom en spontan reflektion ifrån 6-åringen: ”- Alltså Andelie.. Du har varit med mig ända sedan jag var en liten bäbis.” Sötunge, jag tolkar det som något bra och något positivt. Jag gör verkligen mitt allra bästa förvaret vara en så god förebild jag bara kan för mina barn. Det är väl våran skyldighet som vuxen och det absolut minsta man kan försöka vara kan jag ju tycka. Miljön har stor betydelse för hur man som individ utvecklas.
