Att ljuga i smått och att ljuga i stort, det är lika illa tycker jag. Bara inställningen oavsett stor eller liten lögn, nej usch, det är  verkligen så vidrigt. Jag tror de allra flesta kan känna igen att de någon gång ljugit i smått eller i stort, så även jag och det är ju ingenting man direkt är stolt över. På något vis vill jag tro att om man lever med ett icke skadat  samvete, dvs. att man har någonting som heter samvete så känner man väl sig inte direkt stolt över att  någon gång dragits med en eller flera lögner i sitt liv, man straffar sig själv rätt hårt!  De som inte gör det då? De som ljuger och det går så långt att det tom. blir en domstol inblandad, hur kan man se sig själv i spegeln om man nu har ljugit ihop en hel historia  eller åtminstone kryddat det hela rätt rejält till sin fördel? Alltså jag kan för mitt liv inte få ihop det och det ser jag  i och för sig som ett friskhetstecken! Vissa  saker tror jag man inte kan först och därför heller  inte kan sätta sig  in i om man inte är sjuk förstås! Är man sjuk så får man nog inte helker något dåligt samvete, eller så är det på det viset som många jag samtalar  med angående psykisk ohälsa i kombination med ett beroende.: man bygger upp en helt egen verklighet. I den finns det därför inga osanningar eller galna lögner. Där byggs ju allt utefter vad den personen just bestämmer. Då spelar det ingen roll vad andra runtomkring tänker eller tycker. Förstår man inte, håller man inte bara med så kan man bara hålla tyst. Det är hemskt att det ska behöva finnas en Tingsrätt och andra liknande myndigheter, men samtidigt såklart bra. Fast jag undrar för mig själv emellanåt, hur många oskyldiga blir dömda? Hoppas inte någon!   

 
/Bubbelgrubbel

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *