Det var ett tag sedan jag bloggade nu.
Jag kan ju inte skylla på att jag inte hinner, nej för tid har jag egentligen för att göra flera blogginlägg per dag och behovet finns ju fortfarande att skriva av sig men jag märker att de gånger jag kommer av mig i mitt skrivande är vid de tillfällen det är lite för många saker runt omkring som knycker både mina tankar och min kraft.
Mitt jobb på skolan är ännumer värdefullt just nu. Hur trött och orkeslös jag än känner mig då jag beger mig dit så är jag alltid pånytt energipåfylld när jag lämnar och åter beger mig hem..
Visst, även där händer det grejer som får mig att fundera, gör mig frustrerad i hur våran värld verkligen ser ut.
Världen runt knuten, mer eller mindre nära i sin egna vardag.
Jag blir galen när jag tänker på hur droger och alkohol tar sig an och förstör människor.
Vuxna som ungdomar , vuxna som har små barn, ungdomar som bara hänger på för att alla andra gör det.
Av allt jag påträffar just nu, både nära i mitt liv och genom mitt arbete med ungdomar vill jag och känner jag att det är ordentligt dags igen.
Jag måste göra något av min inre egna frustration. Prata sönder det med min nära som även han kämpar för att fixa allt, håller inte i längden.
Det knycker precis all energi oss emellan och det blir inte hållbart.
Jag är verkligen tacksam att jag är den typen jag är i just stunder som dessa.
Det är dags att göra något bra av det hela. Det är dags att återigen dela med sig till sin omvärld.
Jag inväntar för tillfället en återkoppling från polisen och om ett par veckor ska jag åka till Stockholm för att ha lite artistmöten.
Framtidsgalan ska få ett liv igen.
Det är dags nu efter fyra års vila.
Alla kan göra något bra av mindre roliga situationer.
Det vet jag!
