Jag promenerar ofta i motionsspåren.
Så varje år det kommer rikligt med snö tänker jag att det borde kanske vara på tiden att skaffa sig ett par pjäxor och skidor.
De nyfixade spåren ser ju nämligen rätt trevliga ut.
Ändå kommet jag aldrig till skott!
Jag tror inte att det beror på att jag är lat eller bekväm, nej det beror snarare på att jag associerar längdskidåkning till något som pågår i max 300 meter.
Gärna i fjällslandskap och tillsammans med en mamma och pappa som båda är ”överpackade” med både matsäck och spade.
Ser ni bilden framför er?
Just det, den klassiska ”på tur” familjen!
Så såg det alltid ut då jag spände på mig ett par skidor.
Jag åkte den här blygsamma sträckan och sedan grävde pappa ner oss alla i en grotta.
Resten av dagen roade jag mig med att bara softa.
Sola och fika stod på min agenda.
Tänk vad det påverkar oss som vuxna det vi upplevt och blivit fostrade till som barn.
Det gäller ju inte bara händelser liknande denna.
Det är lätt att falla in i samma mönster som man just är fostrad i, fast vill man riktigt ordentligt så går ju saker och ting också att bryta. Medvetenheten är den första nyckeln och är
man sedan tillräckligt tjurig så….
Se upp i spåret!
Förr eller senare kommet jag att dyka upp med skidorna på.
Om det inte sker detta år så kanske nästa. 😉 .

20140112-101401.jpg