Jag har tillbringat en stund på morgonen vid havet.
Bara lyssnat till vågbrusets ljuva musik.
Bara jag tillsammans med mig själv på stranden.
Det är bland det mest fantastiska stunder jag vet.
Det är verkligen balsam för själen.
Sköna kontraster till vårat annars ständigt uppkopplade liv.
Jag är inte motståndare till detta.
Nej greppar man bara det hela för sig själv och finner sin egna goda balans i att vara ”på” varvat med att vara ”av” så finner jag många fördelar med tex. sociala medier.
Som nu då jag är med dottern utomlands. Skönt att genom telefonen och några knapptryck ha koll på sina där hemma.
Att själv få bjuda på sina semesterupplevelser.
Jag anser själv att jag försöker sprida glada/inspirerande och upplyftande saker med det jag uttrycker.
Min förhoppning är att den harmoni och den glädje jag oftast känner med det jag tar mig för ska smitta och spridas vidare.
Om inte då är det ju bara att låta bli att läsa/följa.
Allt sitter ju såklart i betraktarens ögon och alla passar ju inte alla.
Så är det ju med massor i livet inte bara statusar/inlägg på FB och texter i diverse bloggar 😉 .
Om man väljer att hänga upp sig på saker istället för att släppa och gå vidare tror jag att man har ett litet problem.
För mig har FB och blogg blivit de perfekta hjälpmedlen till att få nya kontakter som rätt ofta lett till nya uppdrag.
Min stora kärlek kontaktade mig också via Facebook, ja han hade följt mig där ett tag tydligen 😉 .
Jag förstår att han inte riktigt hade koll på om jag levde själv eller inte för tidigare har jag aldrig blandat in mitt privatliv där.
Nu är det annorlunda.
Nu bjuder jag gärna på någon kärleksuppdatering lite nu och lite då.
Jag tycker det är rätt gulligt ska jag erkänna då min ”R” viskar i mitt öra:
det där fotot på dig och mig som vi knäppte, tagga mig!
Egentligen hur fånigt som helst, men vem bestämmer att man inte får vara så emellanåt?
Finns väl andra saker än kärlek att reta sig på för omgivningen. Vem mår dåligt av positiva inputs från vardagen?
Som sagt, man väljer själv som betraktare om man vill hänga med eller ej.
Jag kommer aldrig förstå personer runt omkring som lägger sig i och klagar på andra.
Det finns så många saker jag också tycket blir förrycker emellanåt.
Tex. alla uppdateringar på sina små barn. De väljer ju inte själva att fronta för ”världen” sovande i diverse poser, ett finger i näsan sökande efter något, diverse avslöjande videos osv.
Fast jag går inte och retar mig på det.
Vi är ju alla olika och väljer därför olika vis att både skriva och framställa olika saker.
Jag kan ju välja om jag trycket på ”gilla” knappen eller inte lika mycket som jag kan välja bort att följa.
Varför ha det jobbigt då man kan välja att ha det bra?!
