Det ögat inte ser gråter heller inte är ett trisst talesätt tycker jag.
Trisst på så vis att om ögat sedan av någon anledning ändå råkar se , ja om sanningen man antingen ljugit om eller av någon anledning undanhållit kommer fram, då gråter ju ögat mer än vad det hade gjort i allra första början.
Jag ska inte påstå att jag aldrig gömt mig bakom denna tråkiga klyscha, men av erfarenhet och med konsekvenser av ett sådant handlade kommer jag aldrig att gå in i nya relationer (vänner/kärlek) och inte vara ärlig.
Jag tycker nämligen krasst att ljuga i smått är lika med att ljuga i stort.
Det är säkert många som inte håller med, men för mig är det så att ett förtroende och en tro på någon/något naggas lika mycket i kanten av små som stora lögner.
Lögner kanske inte alltid är medvetna.
Ibland kanske man också önskar så mycket att man är ”perfekt” och därför blundar för sina sämre sidor. Ljuger lite för sig själv.Rätt gulligt är ju det också på något vis. Då har man ju åtminstone en tanke och strävan åt ett positivt håll med och för sig själv.
Att reta sig på andra, att skylla på alla andra, hitta fel på den ena och den andra, att aldrig se sig själv göra misstag eller fel, eller då man väl erkänner fel alltid hitta en negativ anledning hos någon annan för att det ska bli ursäkten till att man själv gjort ett misstag eller fel..
Hmmmm… Det ogillar jag.
Hur jobbigt det än är att se sina egna fel och brister, hur jobbigt det än är att sedan jobba på dem så mår man ju så mycket bättre och man blir en så mycket mer harmonisk och hel människa därefter.
Jag tror dessutom att det för med sig att man slutar hitta fel hos ”alla andra”.
Om fokus blir att vara sanningsenlig och bra med sig själv tror jag också man blir vänligare och snällare mot sin omvärld.
Jag tror man blir både vänligare i sin själ och får som ett varmare och större hjärta 🙂
