Bortskämdhet- Det absolut värsta jag vet

Bortskämdhet, elakhet, egoism är väl något som hör ihop kan jag tycka.
Något jag påriktigt är allergisk mot och har så hopplöst svårt att förhålla mig till.
Det är inte så lätt för våra barn att lära sig att bli något annat då vi är väldigt många vuxna som är och beter oss just på det viset.
Sedan är det ju inte heller alltid lätt som vuxen att handskas med tjuriga trotsiga barn men som kanske är just så för att de egentligen skriker efter gränser och lite ordning och reda..
Själv har jag haft rätt tur.
Det var inte så jobbigt att uppfostra mina barn som små, de var rätt snälla;-)

För den skull betyder det ju inte att det inte fanns saker man fick kämpa med och försöka bryta.
Framförallt grabben hamnade i ihållande mönster..
Det var en himla kamp då han skulle sluta med välling från flaska minns jag för att ta ett exempel.
Efter några dagar konsekvent handlande så gick det ju.
Det gällde att inte ge sig, tro att man var snäll då man gav efter vid de tillfällen då det skreks och grinades.

Det här med att överösa de små med saker är också något jag funderat över. Är det verkligen nödvändigt?!
Även om jag har haft möjlighet att göra det är det aldrig något jag överdrivet gjort hoppas jag.
Jag tycker nämligen man ser allt för ofta otacksamhet i ett överdrivet konsumerande från mottagaren.
Saker och ting tappar snabbt sitt värde, mycket vill ha mer principen kickar igång rätt snabbt även hos de allra minsta.
Det här med att grina och skrika för att få som man vill fungerar ju om resultatet blir att man just får som man vill. Det finns ju ingen anledning att sluta med det om det ger vinst gång efter gång.
Visst, man kan såklart vara trött som förälder men frågan är om man blir piggare genom att ge vika?!
Jag tror det är lite som det här med att träna. De flesta av oss vet att regelbunden träning ger en hälsovinst rätt fort, ja man blir garanterat piggare i och orkar därför med sin vardag mycket bättre. Steget till att göra det och att dessutom fortsätta att vara konsekvent kan ändå bli både långt och stort av någon anledning.

När min grabb var liten besökte vi en leksaksaffär. Vi gick runt och kikade men stördes rätt snart av ett vansinnesutbrott från en liten tjej.
Jag minns hur den här flickan förvandlades från söt och gullig till något helt annat i mina ögon.
Samtidigt var jag ju fullt överens med mig själv om att det var ju inte hennes fel på något vis.
Nej över denna sparkande och hysteriskt skrikande flicka på golvet stod hennes mamma och försökte diskutera ned henne. Hon använde den snälla, bedjande och förklarande rösten.
Ju mer mamman pratade desto mer skrek flickan. Jag slutade räkna efter fem gånger hon använde meningen..
-Men snälla lilla gumman, vi ska ju inte handla något idag. Flickan höll krampaktigt i någon typ av klänning i rosa.
Jag förmådde mig inte att gå ut, kunde inte låta bli att iakta detta spel.
Tillslut blev min grabb leds och vi försvann ut ur butiken, det känns som om det var en kvart senare.
Jag sa till honom då vi var utanför:
– Jesper om du någonsin skulle bete dig så som flickan i affären gjorde så skulle jag ta dig under armen och direkt lyfta ut dig.
Min grabb kollade upp på mig och kontrade snabbt:
– Men mamma, det kommer aldrig någonsin att hända för jag vill verkligen inte ha någon rosa prinsessklänning 🙂
Svårt att glömma en sådan här episod..