Ibland är det väldigt tyst och ensamt här hemma. Alltid egentligen när barnen inte är här. Förr löste jag det på så sätt att jag drog iväg varannan vecka. Min möjlighet krasst att inte bli helt själv. ”Redan” efter två år i ett sådant liv började jag väl egentligen tröttna, eller rättare sagt tyckte väl att det var lite tokigt i ett förhållande att man inte båda åkte lika mycket om man nu inte kunde leva ihop av någon anledning?!
Jag har väl aldrig egentligen varit bekväm med det här livet som särbo, men eftersom vi uppenbarligen fungerade väldigt olika så blev det ju självklart att eftersom behovet var större hos mig med tvåsamhet så var det ju bara att göra något åt det. Resa varannan vecka blev lösningen alltså för några år. Så arg på mig själv många gånger när jag satte mig på tåget, men ville ju inte vara själv.
Tillslut kom jag på den optimala lösningen. En hund!!
Sagt och gjort. Hittade en annons i lokaltidningen, ingen aning om vad det var för ras men valparna såg väldigt gulliga ut på bild. Tänkte att om barnen fick se dom på riktigt så blir det klart.
Om det sedan handlade om just den rasen eller annan hade mindre betydelse men räknade bara med att få med barnen i. tänket, skaffa hund nuuu .. jag åkte långt in i en skog minns jag, rätt tidig morgon dagen efter jag uppmärksammade annonsen. Gullade med hundarna ett tag och tänkte att allt nu var klart när ett av barnen spontant utbrast: – men mamma, är inte detta lite hastigt påtänkt?
Skämdes lite som en hund;-) , och tänkte för mig själv. Kloka barn man har. Någon hund blev det inte och har fortfarande inte någon. Fortfarande är jag stundtals lite sugen, men numer inte som anledning till att hålla mig hemma. Nu isåfall kanske mer för att ha mysigt sällskap när det känns såhär tyst och tomt hemma..
Nej dags att krypa under täcket. Snart dags för skoljobb på två ställen. I och med det konstaterar jag att en hund är och föreblir en liten önskedröm för mig. Lusten finns, men inte tiden 🙂
Go’natt alla vänner.
Men vilka sötisar 😉 kram