Är rätt duktig på att sköta mig själv och lägga tid på att pyssla om mig emellanåt (regelbundet) och inbillar mig att det håller mig i hyfsat skick trot det rätt hektiska liv jag stundtals lever. Tullar inte på min egna träning, sköter mina måltider, dricker sällan  och röker ALDRIG. Värst vad präktigt det låter, men det är ju nästan påriktigt sant…nästan på riktigt… såklart jag också slarvar emellanåt, tappart fokus, fast sällan för längre perioder. Vet ju hur bra jag mår av att just sköta mig! Tycker dessutom att det finns alldeles för mycket av det här med att säga en sak och göra något helt tvärt om, lite syndromet tala för sin sjuka moster ni vet…usch, nej det gillar jag inte 🙁 .

Med det vill jag INTE säga att min sanning är den rätta för andra, men så länge den fungerar för mig så känns det OK!

I går på mitt vanliga månadsbesök hos Krister (min Naprapat) hängde dottern med. Värdefullt att klämma in lite extra tid för att kolla upp hennes stukade fot igen. Några timmar innan kom hon på att det kanske inte var så nödvändigt att göra det här inplanerade besöket med motivering: Kan ju faktist nästan gå på den nu, den känns ju nästan bra! Nog diskuterat, självklart fick hon lov att hänga med och tur var väl det. Foten är långt ifrån OK, svullnaden måste lägga sig snarast förklarade Krister under laserbehandling och genomgång av stärkande övningar. Tänk, känner igen det där. Det är verkligen på gott och ont att man har en hög lägsta nivå! Vi är rätt lika där kan jag känna.

Vi avslutade stadsbesöket med en Blåkina middag och ja, Ebba var nog glad att hon hängde med till ”Naprapat Krister” trots tveksamhet tidigare. Nu vet hon dessutom att det kan vara OK om några dagar att åka slalom i Vemdalen. Bara det motiverar ju till att göra lite tråkiga sjukgymnastikövningar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *