…ja det har faktist varit rätt OK för mig att resa fram och till baka, hit och dit, bort och hem vecka ut och vecka in tills för en kort tid sedan…
Ja jag bara kände att nu får det vara nog…jag hade helt enkelt, ja kort o gott packat min resväska färdigt, eller rättare sagt jag bestämde mig för att tillslut packa upp den och det hemma…ja i mitt hem på riktigt!
När jag ser tillbaka på mitt liv i en resväska ( ja och alltid minst två ytterligare väskor) kan jag faktist skratta lite inombords…ja och tänka att man är bra tokig!! Varannan vecka år ut och år in..
Skratta det gjorde jag inte vid juletid direkt, nej det är alltid jobbigt att komma till vägskäl som tvingar en till beslut…ja när det som inte går att på något sätt smita undan för sig själv och dölja de äkta känslor som smyger sig på under en längre tid och till slut växer sig så starka att de inte på något sätt går att styra bort längre!
Tuff tid och tuffa beslut var alltså för mig då ett faktum…inte en dag försent men sååå jobbigt i stunden då ja när allt liksom var ett enda stort kaos ändå!! Såklart var det ju det, ja hela kaoset med olika jobbiga händelser i min närhet som just öppnade mina ögon på riktigt.
Tänk…när det stormar som
mest och man knappt hittar ut så blir man samtidigt i stunden så ödmjuk o tacksam för det goda och det fina i sin närmaste närhet, ja man hittar vägar som hjälper till att hålla näsan åvanför vattenytan…jag fungerar så att hur förbaskat hårt, svårt och orättvist det faktist i stunden kan kännas så kommer det tillslut att bli något gott och fint till slut någon gång 🙂 Jag tycker iallafall fall att det stämmer i mitt fall…ja nu halvåret efter sitter jag här, visst rätt ofta ensam fortfarande men så mycket starkare o gladare i min ensamhet…ja jag förhåller mig till min vardag på ett för mig nytt och mycket skönare sätt!
Jag har verkligen bestämt mig för att nu är det min tid, ja och med det menar jag enkelt bara att jag numer också är med och bestämmer hur mitt liv tillsammans med mina medmänniskor ska se ut!
Rätt enkelt egentligen…men för mig har det varit den svåraste och mest komplicerade koden att knäcka!
HiHi…vad konstigt det ibland kan bli…ja när det bara tuffar på av farten..
Skönt att packa upp väskorna och äntligen landa! Hoppfullt blickar jag framåt…och nej, jag tänker inte leva ett familjeliv helt ensam längre…
Kram mina finaste vänner! Fortsättning följer..Västernorrland är ju jättefint ju!